En introduktion till Daniel Segerbergs konstnärskap 2011

Det finns något sympatiskt över Daniel Segerbergs skulpturer. De är humoristiska, känsliga, intresseväckande och rogivande. Allt på samma gång. Den sympatiska karaktären hindrar emellertid inte skulpturerna att ta rummet där verken är placerade i besittning. Segerbergs arbeten är företrädesvis tänkta till en specifik plats, oavsett om de är ämnade för att placeras inne på ett galleri eller utomhus i en park. Hans verk är med andra ord vanligtvis platsspecifika. Formmässigt kan verken referera till ett klot (Buckyball 2009), ett pariserhjul (The Wheel 2009) en lekplats (November Playground 2009) eller en båtform (Sleepwalker 2011). Ibland kan man skönja konsthistoriska referenser i hans skulpturer som i Spiral Pavilion, 2010 vilket kan ses som en hälsning till Robert Smithsons Spiral Jetty.

Segerbergs skulpturer kan bestå av vitt skilda material som plast, trä, glas, textil eller metall. Inte sällan kombinerat. Skulpturerna är vanligtvis uppbyggda av delar som utgörs av plaststolar, trälister eller balkongdörrar. Ofta handlar det om prefabricerade delar som sängribbor eller ekrar vilket används för att tillverka till exempel sängar, cyklar, tvättställ eller strykbrädor. Det rör sig om bruksföremål som alla kan känna igen. Konstnären finner sitt arbetsmaterial lite var stans; under sina cykelturer i Berlin från lägenheten till ateljén, sopstationer eller bakgårdar. Den gemensamma nämnaren är att det i regel handlar om prefabricerat material som är industriellt massproducerat och avsedda för produkter på en konsumentmarknad. Detta material gör han sedan vad han vill med, han slår sönder, knipsar eller bryter av, eller sågar itu det när han bygger sina skulpturer.

Han använder konsekvent aldrig nyinköpt material till sina skulpturer. Det begagnade material han använder sig av har en patina. Det syns att föremålen har använts av människor. Spåren av mänsklig användning för med sig konnotationer och referenser från föremålens tidigare brukshistoria som indirekt bidrar med betydelser till Segerbergs nya verk. Betraktaren känner ju igen de beståndsdelar som konstnären använder och för in det i tolkningen i Segerbergs verk. Skulpturerna tillförs på så sätt ett slags kollektiv minne. Det patinerade materialet som skulpturerna är uppbyggda av kanske är en orsak till att många skulpturer tycks röra sig fritt mellan tid och rum.

När Segerberg gör ett nytt verk inför en utställning utgår han gärna från det förbrukningsmaterial han kan finna i museets eller galleriets närområde. Han har förvisso oftast en idé om vad han vill åstadkomma, men det är först vid anländandet till utställningsorten han kan få en närmare uppfattning om de exakta förutsättningarna för sin installation. Inför en utställning i Kaliningrad hade konstnären en idé om att göra en lekplats, November Playground, men verket tillkommer i ett samspel mellan det arbetsmaterial han finner på utställningsorten, ursprungsidén och den tilltänkta platsen för installationen. Att beståndsdelarna i installationen är lokalt förankrade och igenkännbara för den lokala publiken är något som Segerberg ofta eftersträvar.

Konstnären leker ofta med rum och rymd och existensen av en annan värld vilket flera titlar också antyder, till exempel The 8th Continent (2007), en amorf konstruktion av spånplattor placerad i Högsby som stilistiskt skulle kunna påminna om en stad i Stars Wars. En annan titel som stärker uppfattningen om en parallell värld är Teleport (2008) vars titel antyder en station som möjliggör en förbindelse med en annan tid och plats. Installationen som sådan består av ett antal stoder som bildar en ring som påminner om Stonehenge. Teleport utfördes inför invigningen av nya Kalmar konstmuseum 2008, och stoderna består i huvudsak konstruerade av smashade och kasserade podier som används i det gamla konstmuseet och som inte längre hade en funktion i det nya museet. En fin gest som markerade verksamhetens transformation från gammalt till nytt.

Arbetsprocessen är en betydande del av arbetet. Segerberg säger själv att han bygger sina skulpturer. Ibland spelar slumpen en roll. Inför en utställning i Moskva sommaren 2008 hade konstnären samlat uppbruten asfalt från Moskvas gator vilket han använde för att bygga upp verket The Asphalt Tower som stod som en monolit i galleriet. Verket var klart dagen innan öppning. Emellertid var asfalten var för mjuk på grund av sommarvärmen och klarade inte av sin egen tyngd, asfalten imploderade och skulpturen välte. Inför en bekymrad intendent från galleriet svarade Segerberg ”now it is finished”. En humoristisk gest till Duchamps verk The Bride Stripped Bare by her Bachelors. I andra verk tycks Segerberg driva en logik till absurdum så resultatet blir irrationellt utformade objekt som exempelvis den till synes märkliga skulpturen Flourish (2010) som inte tycks höra hemma någonstans, trots sin aparta konstruktion spriden den slingrande sitt ljus. En slags dystopisk modernism vilket slår knut på sig själv.

Konsthistoriskt har Segerbergs arbeten ett släktskap med 60-tals konsten, exempelvis minimalism och landart. För en konstnär som Donald Judd var ett enskilt verks placering i utställningsrummet en del av själva verket. Verk skulle vara platsspecifika. För Judd var det inte bara en fråga om en estetisk placering, utan i allra högsta grad en fråga om ett enskilt verks kvalitet. Ett verk med kvalitet korresponderar med platsens historia och dess geografiska läge, alltså tid och rum. I förlängningen var det också en moralisk fråga för honom. Respekten för verket och för platsen var analogt med att ha respekt för individen. Ett annat samband med konstnärer som Donald Judd och Dan Flavin är att de också använde sig av prefabricerade industriprodukter. Verket The Kilometer är en klar hälsning till Land Art, till exempel konstnären Walter De Maria. Skulpturen består av 1000 delar av trä, metall och plast brer ut sig i ett stenigt landskap. Alla delar är 100 cm långa och bildar när de läggs efter varandra en kilometer. Verket betonar också Segerbergs utgångspunkt att själva utförandet av verket är en del av den konstnärliga handlingen. Åtskilliga gånger har jag sett honom kämpa i dag ut och dag in i regn och rusk, eller stark kyla eller pressande sommarvärme att slutföra sina verk.

Daniel Segerbergs skulpturer tycks existera i en parallell värld där de blir till ett slags reminiscenser från en värld där apokalypsen redan inträffat. Där lekplatsen och pariserhjulet är övergivna, där asfalten fallit samman, och det enda som finns kvar av industrialismens tidevarv är resterna av dess kasserade produkter. Men i denna parallella värld gör sig också hoppet om en ny värld sig gällande i ett lekfull användande av återvunnet material. Där respekten för sin omgivning och dess plats i tid och rum gör sig påmint genom verkens tillblivelse, utförande och placering. Kanske är det just samspelet med tid och rum, en erinring om en svunnen tid i kombination med en positiv förhoppning om en bättre värld som gör verken just så sympatiska.

/ Martin Schibli
 
 
 

< back